Varför jag är ätstörd
Det tog väldigt lång tid för mig att inse att jag faktiskt var ätstörd. Känns som att alla håller på att exprimentera med sitt matintag så pass mycket idag så att det inte är något ovanligt egentligen. De främsta anledningarna för mig är väl att jag började mina år som kraftigt överviktig redan som litet barn. Och då var jag VÄLDIGT stor. Har inget minne av att jag blev retad eller led så överdrivet mycket mer än under skolgympan då, som jag faktiskt aldrig skippade hur tjock och dåligt jag än mådde över det. En idag minns jag ångesten för idrottsdagarna med friidrott eller orientering - där jag givetvis alltid kom sist. Fyfan.
Iallafall jag vet inte om det var så att jag faktiskt inte tyckte det var så jobbigt då eller om jag bara har förträngt hur jobbigt det var för jag såg senast för någon dag sedan, i skolkatalogen från 3:an, ett riktigt taskigt foto på mig och min klass, inzoomat, där jag ser minst dubbelt så stor ut som de övriga eleverna, bredvid de två smalaste i klassen och med valkar som hänger ut över tröjan och byxorna. Fyfan jag skulle nästan vilja gå till en psykolog för att söka upp om det ligger något dolt förträngt minne bakom det men det är en annan historia.
Iallafall i 6:an började jag gå hos en sjuksköterska för min vikt och fick strika mat- och träningsscheman som jag följde slaviskt (vad jag minns) och gick ner en hel del i vikt och mådde mycket bättre, fast fortfarande tjock. Under den här tiden mådde jag fan inte bra, stor utseende hets och folk började festa och röka och jag var endast en nolifer med mina nolifer-friends och pikar om min övervikt började komma.
Sedan kommer vi till 9:an, jag blir DÖDSFÖRÄLSKAD i en kille från en annan skola och därmed blev han min första kärlek, olycklig såklart men ändå, jag tror aldrig jag kommer bli så kär i någon annan i hela mitt liv. Jag var så kär i den här killen att jag inte kunde äta, jag var konstant mätt i över ett halvår och kunde käka allt från några gurkskivor till en pannkaka på en hel dag. Jag slutade äta frukost och upptäckte att jag faktiskt kunde klara mig en hel dag utan att äta ett skit. Lite härifrån började mina svälttider.
I gymnasiet blev jag helt plötsligt jättesnygg och killarna suktade efter mig och det är efter det här som min vikt har gått upp och ner +/- 10 kg och nu ligger jag på mer + än vad jag vill. Jag mår dåligt när mina vänner pratar om mat eller att gå ner i vikt för det ger mig ännu mer ångest. Jag kan bli så fanatisk att jag undviker kalorier från tuggummin och struntar i att gå ut och festa för att jag äcklas av kalorierna i alkohol. När jag vägde 56 kg och var som smalast var jag som lyckligast inbillar jag mig själv, och det är iallafall dit jag vill komma för när jag är smal kan jag fokusera på alla andra saker jag vill göra i mitt liv. Jag äcklas av min kropp just nu. So there.
Iallafall jag vet inte om det var så att jag faktiskt inte tyckte det var så jobbigt då eller om jag bara har förträngt hur jobbigt det var för jag såg senast för någon dag sedan, i skolkatalogen från 3:an, ett riktigt taskigt foto på mig och min klass, inzoomat, där jag ser minst dubbelt så stor ut som de övriga eleverna, bredvid de två smalaste i klassen och med valkar som hänger ut över tröjan och byxorna. Fyfan jag skulle nästan vilja gå till en psykolog för att söka upp om det ligger något dolt förträngt minne bakom det men det är en annan historia.
Iallafall i 6:an började jag gå hos en sjuksköterska för min vikt och fick strika mat- och träningsscheman som jag följde slaviskt (vad jag minns) och gick ner en hel del i vikt och mådde mycket bättre, fast fortfarande tjock. Under den här tiden mådde jag fan inte bra, stor utseende hets och folk började festa och röka och jag var endast en nolifer med mina nolifer-friends och pikar om min övervikt började komma.
Sedan kommer vi till 9:an, jag blir DÖDSFÖRÄLSKAD i en kille från en annan skola och därmed blev han min första kärlek, olycklig såklart men ändå, jag tror aldrig jag kommer bli så kär i någon annan i hela mitt liv. Jag var så kär i den här killen att jag inte kunde äta, jag var konstant mätt i över ett halvår och kunde käka allt från några gurkskivor till en pannkaka på en hel dag. Jag slutade äta frukost och upptäckte att jag faktiskt kunde klara mig en hel dag utan att äta ett skit. Lite härifrån började mina svälttider.
I gymnasiet blev jag helt plötsligt jättesnygg och killarna suktade efter mig och det är efter det här som min vikt har gått upp och ner +/- 10 kg och nu ligger jag på mer + än vad jag vill. Jag mår dåligt när mina vänner pratar om mat eller att gå ner i vikt för det ger mig ännu mer ångest. Jag kan bli så fanatisk att jag undviker kalorier från tuggummin och struntar i att gå ut och festa för att jag äcklas av kalorierna i alkohol. När jag vägde 56 kg och var som smalast var jag som lyckligast inbillar jag mig själv, och det är iallafall dit jag vill komma för när jag är smal kan jag fokusera på alla andra saker jag vill göra i mitt liv. Jag äcklas av min kropp just nu. So there.
